the future freaks me out

Jag känner att i varenda inlägg skriver jag om kärlek nu för tiden, men är inte det det viktigaste som finns också? För mig gör det varje dag till ännu bättre än den förra (om det nu ens fungerar). Men för omväxlingens skull ska jag skriva om nåt annat, nåt hemskt men också bra, som jag både vill och inte vill ska hända. Framtiden.

Jag kan ju ta det värsta först. Om 8 jävla dagar så slutar vi faktiskt skolan. Jag vill inte lämna klassen, och varje gång jag tänker på det vet jag faktiskt inte vad jag ska göra. Visst, patetiskt, det är bara 20 personer av alla de jag nånsin kommer möta, det har bara varit 3 år av mitt liv, som kommer vara så mycket längre. Men det har varit 20 av dom viktigaste personerna jag nånsin kommer möta. Det har bara varit dom 3 viktigaste åren i mitt liv. Alla de år med känslor som rusar upp och ner, hit och dit och vänner som kommer, och går, men 9D vi består, eller hur är det? Jo, så är det. Varför ska det alltid sluta när det är som bäst? Om 8 dagar kan vi inte längre säga vår klass, för då finns vi inte mer. Jag VET att jag kommer tappa kontakten med så himla många, fastän jag inte vill det. Det blir ändå alltid så. Vi börjar på nya skolor, tänker allt mindre på varandra och helt plötsligt så är det bara 20 personer av alla i mitt liv. Jag vet att det är så många jag nästan aldrig kommer att träffa. Idag på svenskan när Lars skrev "Släppa taget" på tavlan så var det så skarpt och tydligt, och jag tror nog det högg till i alla, iallafall i mig. Men jag hittar fler vänner, nya människor och alla rykten, fördomar och allting försvinner. Det ska bli så skönt, samtidigt som läskigt, spännande och nytt. Nu är det snart över, men jag tänker iallafall inte släppa allihopa, aldrig någonsin.

Nu till nåt som är bra, att vår bildlärare nog faktiskt pratade mer med mig idag än vad hon gjort på 3 år. Och allt hon sa va positivt, helt galet. Hon sa att mina teckningar var fantastiska, att jag verkligen kunde beskriva en känsla på ett bra sätt, att jag borde skicka in mina bilder till tidningar och företag, att jag borde bli illustratör, att jag borde verkligen skaffa mig en portfolio med mina bästa bilder och att det var professionellt. Jag kan nog inte riktigt förstå hur glad jag faktiskt blev. Och att hon är bildlärare och vet mycket om konst gör ju inte saken mindre bra. Äntligen någon som verkligen tror på mig, eller ja, det kanske det var innan med, men verkligen JA. Underbart. Det finns ingenting som motiverar mer än nåt sånt här. När jag kom hem och berättade för pappa sa han: Jo, men dom är faktiskt bra, jag menar verkligen BRA. Tänk om jag faktiskt skulle bli anställd och få ett bra jobb nånstans där jag får använda min konst, på deltid iallafall och få betalt för något som är nåt utav det bästa jag vet. Wow.