13 september.

Jag blir fortfarande äcklad av mig själv, och mår illa när jag tänker på det. Jag hoppas det här går över snart, och jag hoppas inte det går längre än vad det redan gjort.

Jag vill bara säga tack, asså verkligen. Du finns alltid där när jag behöver prata. Och hos dig stannar allt jag säger, det är inte alls på samma sätt som när jag pratar med andra. Jag är inte rädd att berätta hela sanningen för dig, för jag vet att du inte tycker att jag är galen, som andra skulle göra. Du förstår så bra, för du vet hur det känns. Jag är inte ensam, när jag känner mig som ensammast. Då är du där, och förstår mig bättre än vad någon annan gör. Du är underbar, fantastisk, bäst, ja gud vad många ord det finns, men inga räcker till för dig eller för hur tacksam jag är att jag har dig. Du är så himla bra. Tack.