24 september

Familjebråk.
Känns bra att pappa precis körde iväg för att han är så arg att han inte ens kan va hemma. Iofs är det inte mig han är arg på, men det känns ändå som mitt fel. Jag skrek att dom skulle sluta men som vanligt är jag osynlig och ljudlös. Ibland är jag så himla rädd att han ska göra nåt dumt när han blir sådär arg. Jag vet att han inte gör det, men han känns som en person som kan göra nåt dumt. Han kan bli argare än någon jag känner.

Jag hoppas inte det är ärftligt.