En tom säng

Jag ligger i min underbara säng, ensam. Lyssnar på Over The Rainbow med Eva Cassidy, tänker och mår på alla sätt på samma gång.
Jag tänker på hur ni säkert, just nu i denna sekund, ligger och håller om varandra. Han säger att du är snygg och fin. Han ser dig i ögonen och undrar vad som är fel. Han skrattar, precis som Nathan i One Tree Hill. Du är så kär att du inte vet vad du ska ta dig till, det hoppas jag iallafall att du är. Jag hoppas, att du ger honom ditt hjärta, såsom han säkert redan gett dig sitt. Jag hoppas att det är så, fastän jag inte vill det. Varför ska jag börja tänka på någonting som jag släppt? Varför ska jag dra upp min smärta, omochomigen?

Jag ligger här ensam, i min säng som för 3 h sen inte var tom, och jag var inte ensam. Jag låg och tittade in i hans bruna ögon. Hans mörka ögon, med mörkblåa ringar runt, och grön bruna mitt. Han log, inte som Nathan i One Tree Hill, men ändå fint. Vi låg och höll om varandra, sa inte så mycket, men tystnaden var inte heller stel. Vi såg på varandra för ja, en blick säger mer än tusen ord. Jag ville säga så mycket, men jag vågar inte ta steget. Han är så fin.

Varför kan jag inte svara på en enkel fråga. Är jag kär? Ja/nej. Det finns två svar och det är ju så självklart, men ändå så mycket svårare. Ja, jag är kär(Men varför tänker jag då fortfarande på nån annan?). Nej, jag är inte kär(men varför blir jag då så glad av bara åsynen av honom?).

the bruise just wont go away. - Nej, men kan jag leva med det på det här sättet?