122400 minuter

122 400 minuter, ofantligt mycket tårar och ett brustet hjärta. Det är allt jag lagt ner på dig, bortsett från all min kärlek. Jag har skrivit dikter, jag har målat bilder, tagit foton, dränkt mig i musik, kännt igen mig i ett obestämt antal sångtexter, skrivit egna sångtexter. Ingenting har någonsin kunnat göra så jag skulle få känna känslan en-endaste-gång igen. Ingenting har imponerat dig. Men nu är det slut.
Jag är trött på att försöka. Mina krafter har tagit slut. Ingenting jag någonsin kan göra räcker till. Jag är så fruktansvärt otillräcklig. Men det gör ingenting. Nej, juste, inte någonting över huvudtaget. Jag har klarat det. Målet jag strävat efter, målat om att smärtan skulle försvinna, eller iallafall försvagas, målet om hur jag skulle se dig som han inte Han. Jag har kommit över linjen, som jag kallar mål, frihet och lycka. Jag ska inte neka att jag kommer få bakslag och falla ännu en gång, men jag kommer snabbt att resa mig igen. Jag har klarat det. Mina ben som så länge har varit svaga, är nu starka, dom bär mig och hela min tyngd.
Dagen jag aldrig trodde skulle komma. Dagen jag längtat efter av hela mitt hjärta, utan att veta hur den skulle se ut och komma. Idag är dagen, när jag ser dig, och känner han. Pojken (som fortfarande äger det vackraste leendet) är inte längre min, inte på något sätt, för jag är inte längre hans.