Jag fick för mig att lyssna på Ultimate med Lindsay Lohan och då kom genast alla fina minnen från tiden för ett år sen tillbaka. Tiden då vi var ett band och spelade. Vi var inte bra, för att vara ärlig så var vi rätt kassa, men kul det hade jag. Allting blir genast så somrigt och fint. Dagarna vi spenderade i Toffes källare och spelade punkiga låtar. Så fint och otroligt roligt. Det flesta repningarna slutade ändå i att alla myste i den stora sängen, men ändå. Jag önskar att vi hade fortsatt. Ibland blir jag bara så sugen på att spola tillbaka tiden till för ett år sen. Jag var kär, lycklig, och gjorde massa saker för första gången. Om jag ska vara helt ärlig så tror jag nog att jag ser det som en början, på det jag lever nu. Allt har hänt under ett år, jag har gjort så många nya saker och sett livet på ett annat sätt. Saker som egentligen inte hör till är ju att jag ändrade klädstil. Gick från mitt mörka emo inspirerade till min nuvarande klädstil. Jag kan ibland sakna att vara speciell och sticka ut, för då såg folk mig. Nu inser jag att det inte var mig de såg, utan vad jag klädda mig som. Det såg min klädstil, inte mig. Nu behöver jag inga speciella kläder för att folk ska se mig. Jag har insett att det är personligheten som ändå spelar störst roll, och jag har faktiskt börjat synas. Till min förvåning kommer folk ihåg mig ändå. Jag kommer alltid ihåg personerna jag träffar, och först nu har jag insett att dom flesta kommer också ihåg mig.
I torsdags när jag var hos Filip så träffade jag Tove, en tjej som jag gick i paralellklass med i 1an. Vi började prata och jag frågade henne om hon hade gått i Båstad, för jag var inte helt säker på att det var hon, men se det var det. Vi diskuterade och jag vet inte riktigt om hon kom ihåg mig, men kanske gjorde hon det. Nu vet hon iallafall vem jag är, och att vi kände varandra när vi var små. Jag tycker det är så häftigt att träffa gamla vänner, som man inte pratat med på flera år.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar