Att förlora en vän

Det gör ont i hela kroppen när jag tänker på att du inte står där nere och skäller sådär irriterande som du brukade göra nu på senare tid. Det är så mycket känslor inom mig som jag vill få ut, jag vill skrika i frustration, jag vill gråta tills tårarna tar slut, jag vill säga hejdå, jag vill se dig glad en sista gång, men det är försent nu.

"Tuffsie lever inte längre..." Det var så det var, sådär tydligt och skarpt att det skar ett hål rakt igenom mitt hjärta. Hålet som ännu svider som om det var nytt, och det är ju det. Det är nåt nytt, en smärta och en saknad som jag förrut aldrig känt. Jag kan ibland tycka att jag borde ha känt all smärta nu, men den kommer i så många olika former och färger att jag inte längre känner igen den.

Jag undrar om jag visste, nånstans inom mig att jag kanske visste, men jag kan inte komma ihåg det nu. Jag satt där brevid dig, höll i din svarta tass med alltför många vita hårstån, och kollade rakt in i dina bruna hundögon som blivit gråa. Du knorrade sådär som du brukade göra när jag kliade dig bakom örat. Svanstippen viftade lite och du var glad. Jag pussade dig och sa hejdå, inte farväl, för jag trodde att vi skulle ses igen.

På onsdagen, då jag var fortfarande lyckligt ovetande kände jag ingenting. Jag var lycklig, men du var död. Det låter så fel i mina öron, men jag visste inte. Jag trodde du var lika glad som alltid, lika förstående och ovanligt mänsklig för att vara hund, men det var fel. Du hade redan förflyttat dig till ett annat universum så ofantligt långt bort. Jag önskar jag kände nåt, jag önskar att jag hade känt vårat band klippas av, men jag kände ingenting. Inte ett jävla ting kände jag. Kan det bero på att bandet finns kvar? Du finns kvar i mina tankar, i mitt hjärta, i mina minnen, i mitt liv och i så många andras med, och det är där du fortfarande lever.

Efteråt tänker jag på alla saker jag kunde gjort, och hade gjort om jag bara visste. Alla de gånger du kom till mig och ville kela, men jag inte orkade. Alla de gånger du ville komma in eller gå ut, men jag lät dig plågas för att jag var för lat för att gå till dörren och öppna den. Alla de gånger jag glömde din födelsedag. Förlåt mig, jag kunde varit bättre.

Någon som inte kunde varit bättre är du. Du har varit med mig hela mitt liv, och jag minns inte ens när jag inte hade dig. Du var speciell, det var du faktiskt. Du var inte dum och trög som alla andra hundar, utan du kunde tänka, och du förstod. Du förstod alltid bättre än många människor, och du visade det. När jag grät brukade jag gå och lägga mig hos dig och du låg kvar och slickade mig på handen. När jag var sjuk brukade du alltid vara nära mig, bara för att se att jag mådde bra, bara för att finnas där, bara för att ta hand om mig, bara för att. När jag var glad, då var du glad.

Du var inte bara en hund, du var en vän, en familjemedlem, en vingklippt ängel. Nu har du fått dina vingar, och du kan flyga fritt och vara lycklig. Du var alltid en ängel i mina ögon, men nu kan alla se det. Eller inte se det. Vila i frid, var lycklig, vaka över mig. Jag älskar dig.