Dom

"Jag ser på foton på mig själv som artonåring. Jag ser de där stora, sorgna, svarta ögonen, och jag undrar vem den där pojken är, jag ser ju vilken tyngd han bär. Det är som ett ljus, ett märkligt tomrum omkring den pojken, som särskiljer honom och gör honom onåbar, en vävnad som omsluter honom helt och hållet.

Så var det. Jag minns att det var så. Ni når inte in. Jag når inte ut. Som ett ufo, som ett foster, svävade jag sakta i luften. Ibland var jag bara centimeter ifrån de andra, fast de såg mig inte och hörde mig inte. Då och då snurrade jag i vansinig fart och kunde inget göra.

Ni når inte in. Jag når inte ut. Jag ser på foton på mig själv från då. Hur jag kunde överleva? Det vet jag inte själv. De där skälvande åren i den där vidriga skitskolan med den långa korridoren och de äckliga överklassungarna som jag glömt namnet på allesammans, hur kunde jag överleva? Förresten har jag inte glömt utan jag har noggrant, ordäntligt, systematiskt, förtränkt var och ens namn. För de där som jag inte minns, de hatade mig. Efteråt har jag förstått att det ingick i deras uppfostran att hata sånna som jag. De var programerade till det, och det här var åren som programeringen började ge utslag. De som varit mina lekkamrater och som jag vuxit upp med vände sig emot mig. Instunktivt förstod jag vad jag måste göra för att klara mig: jag måste stöta ut mig själv. Bort från dem som ändå inte vill ha mig hos sig. Jag måste stöta ut mig långt åt helvete, stöta ut mig i en annan värld än denna.

Jag var inte som de. Jag ville inte vara det. På alla sätt ville jag vara annorlunda. Jag sminkade mig, bar plastbyxor, tröja med tre dubbla axelvaddar, tigerrandiga skor och hund halsband. T-shirt med David Bowie, sminkad som på omslaget till Alladin Sane. Jag dechifferade koden. Jag förstod den hemliga innebörden. En gosse som inte var vid sina sinnen. A lad incane. Sådan var jag. Det var de åren som jag bestämde mig för att vara modig. Att bli en sådan som var modig. Jag bestämde mig för att ge mig själv sju år. Hade inte livet blivit bättre efter sju år skulle jag få ta livet av mig. Inte försöka igen innan dess, inte tassa för nära den avgrund utan att hålla mig på avstånd. Till och med nu, över femton år senare, börjar jag skaka när jag skriver det här, för det kommer upp till ytan, och jag minns att jag verkligen ville dö. Jag försöker hitta om- skrivningar, jag försöker hitta sätt att mildra och släta över, men det går inte. För jag ville verkligen dö. Vid kanten av ett stup, där stod jag och ville kasta mig ut.

Det var så jag överlevde. Jag ser på foton på mig själv som artonåring. Jag ser de där stora, sorgsna, svarta ögonen, och jag känner igen mig. Liksom jag känner igen mig i andra. Andra som är som jag. De som tillhör ett annat land. De konstiga. De som färgar håret och skär sig i handlederna och går för sig själva på skolgården. De som blir punkare och homon och psykon. Om de inte tar livet utav sig. Knäppskallarna. Knasbollarna. Idioterna. Galningarna. Marsmänniskorna. A lad in sane. De som inte kan dölja att de är utav en annan sort. För det syns på dem. De bär sitt särmärke i pannan, på handleden. Deras annorlundaskap är präglat i deras hud, i deras lukt, deras sätt att andas, deras stora, sorgsna, svarta ögon. Jag känner igen andra som är som jag. Mitt folk. Mitt land. Mina bröder och systrar. Det här är min hälsning till er. Ni finns. Ni är inte glömda.

Detta har jag lärt mig: Man kommer inte undan. Det finns alltid människor som vill göra en illa. Människor som i akt och mening avser att såra. Och det märkligaste är att de lyckas varje gång. Fast jag sagt mig att nu kan de inte göra mig illa nåt mer, nu kan de inte göra mer ont, nu finns det inga tårar kvar, så är det inte sant. De kan göra mig illa, det gör ont, det finns tårar kvar. Men vad de jävlarna inte räknat med är att jag tänker resa mig upp i alla fall. På nytt och på nytt tänker jag resa mig upp. Jag tänker resa mig upp varje gång. För jag är underbar. Och ja, jag är ett psyko, och ja, jag kan flyga, och ja, jag kan hata och älska med samma vrede och förtvivlan, och ja, jag är ett ufo - jag är i sanning ett ufo. Jag ser foton på mig själv som artonåring. Jag ser de där stora, sorgsna, svarta ögonen, och jag vet vem den pojken är, jag vet vilken tyngd han bär. Vi hör ihop, han och jag. Liksom vi hör i hop med andra med våra systrar och bröder, små ufon på besök i mellan- mjölkens land. Det här är min hälsning till er. Ni finns. Ni är inte glömda. Ni är underbara."

- Jonas Gardell

Läste Nicolinas blogg(peopleareliksongs.blogspot.com) och hon hade lagt upp denna text av Jonas Gardell. Alla vet vi vilka han menar, det går inte att neka. I allas liv och omgivning så finns det någon av dessa, men differensen är hur vi ser på dom.
Jag hatar för det första att kalla dom "dom", men nu får det bli så ändå. Att man alltid ska dela in människor i kategorier är något jag alltid tyckt varit löjligt. Vi är alla människor, Homo Sapiens, med olika syn på livet, men är uppbyggda på samma sätt, och vi har alla samma val, vi väljer bara annorlunda.
Att man är huvudpersonen i sitt liv går ju inte att neka, så vi har alla en viss egoism inom oss. Att jag tycker det jag väljer är rätt, är ju ganska självklart, men det betyder inte att andra val är fel. Vad som är fel för dig kanske är rätt för någon annan. Är det rätt att de ska behöva välja något som är fel för dom bara för att de inte ska nämnas som just "dom"?
Allt tyder på en rädsla för någon som inte är som du. Var modig, sluta dela in folk i kategorier och låt dom leva, eller inte leva, sitt liv så som dom vill.